Det bara fortsätter

Det händer mycket nu, såväl här hemma som där ute i det stora. Och inkonsekvensens lagar äro de mäktigaste. Var är människans förmåga att söka helhetslösningar när man behöver den? Att sprida hat mot judar är i alla fall tydligen tillåtet. Det finns visst en konflikt där ute nånstans som berättigar det. Sedan att hatet hämtas från 1000-åriga texter verkar inte ha någon betydelse. Det kallas numera att använda ett fältrop.

På vissa andra ställen är det dock lite hårdare tag. Vi talar svensk skola a la DDR. Samhällskunskapsbetyg kopplas till åsikter under täckmanteln av kränkning. Man måste tuktas till att tycka rätt. Missförstå mig rätt nu, vissa åsikter är inte bra, men symptombekämpning är inte lösningen. Kontraproduktivitet är den svenska modellens kännetecken. Stäng in känslorna bakom ett galler av lagar och allt är frid och fröjd enligt agendan. Att sedan människor tenderar att dras till det primala och enkla när de blir berövade sina möjligheter att uttrycka sin frustration, verkar knappast finnas med i regimens handbok. Att bekämpa sympatier för totalitära ideologier, oavsett om det gäller nazism, islamism, eller kommunism, bör göras genom att föra upp diskussionen till ytan och inte genom utpressning.

Valfläsket har börjat synas allt mer i rutan, såväl i det lilla som det stora. Regimens kreativitet blir allt större. Försäkringsbolagsverksamhet verkar vara det nya sättet att köpa röster. Vidare nån miljard eller två till ”integration”, utan politik att backa upp det med. Ös pengarna i sjön bara och bekämpa symptomen. Polera på ytan men låt kärnan bestå. Låtom oss sjunga ”We shall overcome”, nu i Orbacks tonart.

Och utanför vårt fönster fortsätter dårskapen i större skala. Såväl islamismens Moder som Fader satsar på kärnvapen. Vem som är vem, Iran respektive Saudiarabien, är svårt att se, då självcensuren sedan länge gjort deras ansikten omöjliga att urskilja. Världens ståtliga människorättsorgan väljer att backa tillbaka. Inte störa mamma och pappa när de vill vara ifred.

Kaoset i Irak fortsätter och anti-amerikanska fraktioner i Europa tittar skadeglatt på. Föreställningens ledande regissör börjar dock framträda allt mer tydligt. Iran! Detta är nyckeln, den som förr eller senare måste besegras. Vad gör Europa, satsar på övergödning som bekämpande strategi? De har lovat att inte vara elaka just nu, så låt oss tjäna lite pengar innan de gör slag i sina planer.

Men från den ljusa sidan, det är här den svaga punkten ligger. Iran är såväl den starkaste som den svagaste länken. Men det är inte via bomber som vår primära väg bör gå, utan det är genom att spränga fienden inifrån. Det iranska folket har sedan länge fått smak för det västerländska, de vill ha jämställdhet, de vill ha musik, de vill ha välstånd för alla. Det som håller dem tillbaka är enbart en alltmer desperat förtryckande regim, som använder alla medel för att kuva befolkningen. Här ligger utmaningen, ny Iransk Revolution a la 2000-tal. Det som borde ligga i hela västvärldens intresse att medverka till, såväl för det iranska folkets som för vår egen överlevnads skull. Borde det inte snart vara dags för våra hycklande europeiska överhuvuden att börja dra sitt strå till stacken, istället för att stå på sidlinjen och önska olycka.

Erixon om islamismen

Dick Erixon skriver idag mycket bra på sin blogg om islamfascismen som växer sig starkare, med referens till en artikel i The Objective Standard. Han inleder:

Det talas mycket om att inte skuldbelägga alla muslimer för terror, halshuggningar och blodbad. Och så är det givetvis. Men analysen kan inte stanna där. Det räcker inte med att tala om vilka som inte bär skuld. Analysen måste fastställa vem som bär skulden och vilka motiven är till dödandet, så att vi vet vad vi möter och kan anlägga rätt strategi för att kämpa ner vansinnet.

Det räcker inte med att lyssna till islamologer som försöker definiera olika slags muslimer, från sekulära och moderata till radikala, fundametalistiska och extrema. Det räcker heller inte att tala om terrorister. Terrorism är ett medel, inte ett mål. Talet om terrorister har begränsat vår förmåga att förstå vad våldet syftar till.

Detta är helt klockrent uttryckt. Om vi ska bemöta islamism, så måste vi börja med att analysera ideologin och dess drivkrafter. Vi har inte råd att nonchalera detta. Islamisterna krigar mot oss varenda dag, samtidigt som vi fortsätter våra liv som om inget hade hänt. Vi måste börja med att inse att det är ett krig som berör oss alla, även om vi inte hör bomberna.

Dock har vi hamnat i en delikat rävsax. I islamistens hjärna är nämligen alla muslimer potentiell kanonmat i kriget mot väst. De kommer att göra allt för att finansiera och rekrytera medlemmar till sitt läger. Islamister vill inte ha integration. Här har vi vårt stora dilemma, då vi inte krigar mot människorna utan mot det ideologiska väsen som strävar efter att binda dem samman. Hur bekämpar vi detta bäst, samtidigt som vi minimerar skadan för människorna. Dags att på allvar börja klura på en lösning kanske...

Ett land i sönderfall

Folkpartiet presenterar för tredje året i rad sin undersökning ”Utanförskapets karta”, som undersöker utvecklingen i Sverige m a p segregation och utanförskap. Det är en synnerligen dyster läsning att se hur illa saker har tillåtit att utveckla sig under ganska lång tid, alltmedan politiker stått med händerna i fickorna och tittat på. Ser det dock som mycket positivt att Folkpartiet vågar ta upp de här frågorna, då mörkläggning i längden bara leder till att trenderna förvärras. Undersökningen presenteras på DN Debatt i fredags där man inleder:

Ny folkpartirapport: Fyra av tio är fattiga, skolresultaten försämras dramatiskt, skadegörelsebrotten bara ökar. Antalet personer som bor i starkt utsatta områden, så kallade utanförskapsområden, har ökat med 25 procent på två år. 44 procent av de vuxna i dessa områden är fattiga. Bara fyra av tio elever klarar utbildningskraven i nionde klass. Skadegörelsebrotten, som bara ökat marginellt i landet som helhet, ökar här med 96 procent i ett utsatt område i Göteborg och med hela 176 procent i Hyllie i Malmö. Det visar folkpartets undersökning av utanförskapet som i dag presenteras för tredje året i rad.

En mycket problematisk bild som beskrivs alltså. Hela rapporten samt tidigare års rapporter finns på Folkpartiets hemsida under Integrations- & flyktingfrågor. Läs den, då den ger en bra bild av problemens omfattning i Sverige, som många vanligtvis väljer att förtränga.

Något som jag tycker var mycket positivt att läsa i rapporten, var de avslutande förslag på åtgärder som man tar upp (sid. 27-30 i rapporten). Sammanfattning av dessa följer:

Akuta åtgärder

1. Inför en jobb- och utvecklingsgaranti med krav på motprestation
2. Nystartsjobb
3. Ett nytt sysselsättningsmål på minst 60 procent överallt
4. Tredubbla antalet närpoliser i utanförskapsområden
5. Inför en kunskapsgaranti i skolan
6. Skolan tar ställning för tolerans och stopp för nya religiösa friskolor
7. Det ska kosta att diskriminera
8. Avidentifiering av jobbansökningar


Åtgärder på längre sikt

1. Genomför en riktad satsning på svenska språket
2. Medborgarskapets betydelse och krav betonas
3. Inrätta en investeringsfond för nyföretagande och socialt entreprenörskap
4. Omvandla minst en fjärdedel av det kommunala hyresrättsbeståndet i utsatta områden till bostadsrätter
5. En samlad lagstiftning mot diskriminering
6. Informationssatsning och diskussion om samhällets värdegrund
7. Ett stärkt och förnyat föreningsliv för delaktighet, demokrati och jämställdhet
8. Ett nytt valideringssystem införs

Se i rapporten för att se exakt vad alla dessa innebär i detalj. Det känns lovande att man tydligt markerar behovet av en gemensam värdegrund, samt prioriterar språk, jobb, och skola, då detta är grundläggande beståndsdelar i en fungerande integration. Dessutom instämmer jag helt i att man ska motverka diskriminering, med det viktiga tillägget, som man också skriver, att detta inte skall ske via kvoteringstänkande. Slutligen en total översyn av stödet till invandrarorganisationer, med prioritering av stöd till verksamheter som verkar för integration i samhället, spridning av demokratiska värderingar, samt jämställdhet mellan kvinnor och män.

Jag misstänker att (fp) kommer att hackas på en hel del för detta program i valrörelsen av vänstern. Sannolikt kommer även rasistkortet att spelas ut några gånger. Men som jag ser det så har vi nu testat den kravlösa integrationsmodellen in absurdum och alltmer tydliga fakta visar att det inte fungerar. Samhället faller oundvikligen sönder. Det är dags för en ny modell och jag tror att de förslag som (fp) föreslår är en bra grund att skapa denna ifrån, även om man kan vidare diskutera vissa enskilda detaljer samt eventuella ytterligare åtgärder för hur det ska gå till.

Danska imamer i trubbel

De danska imamerna verkar vara som gjorda för att hamna i blåsväder. Nu tycks båda de kända imamerna Ahmed Akkari och Abu Laban ha gjort bort sig ”big time”. Akkari blev för ett par dagar sedan avslöjad att ha anspelat på hot om att mörda Naser Khader om han skulle bli integrationsminister i Danmark. Akkari hänvisade till att det var ett skämt, vilket hur som helst måste betecknas som ett ganska uselt sådant i så fall. Ett klipp av Akkaris skämtande finns för övrigt här, via Ranting of a Sandmonkey. Verkar trots allt förhållandevis harmlöst, men Akkaris upprepade blundrar ledde i alla fall till att han inte längre är talesman för Islamiskt trossamfund i Danmark.

Men inte nog med det, då även ledaren för trossamfundet Abu Laban har blivit avslöjad med dold kamera att tala om något slags självmordsattentat med anknytning till Muhammed-affären. Mycket bra information om båda dessa historier finns på den danska bloggen Agora, via följande länkar till Akkaris skämtande och Labans ränksmidande.

Yttrandefrihet och att inte längre tillräckligt uppskatta dess värde

Jag har läst en hel del på egyptiska bloggar den senaste tiden. Av förklarliga skäl så är jag begränsad till att enbart följa engelskspråkiga sådana. Förutom att det som skrivs är allmänt väldigt intressant, så är det också en uppfriskande möjlighet att sätta sig in i grundläggande problem, som även påverkar oss i Sverige, från en helt annan synvinkel. Att enbart klafsa omkring i ankdammen Sverige och se världen ur vår ganska enformiga vinkel kan bli aningen tröttsamt i längden.

En första lärdom är att alla muslimer verkligen inte är att klumpa ihop i en grupp, vilket tyvärr i våra medias oftast väldigt förenklade bild är ett ständigt återkommande tema. Man skiljer på islamister och muslimer, men inte något mer. Emellertid så är det ganska tydligt att det finns en hel del människor som betecknar sig som muslimer, som verkligen förstår vikten av demokrati och yttrandefrihet och vad det innebär för att kunna bygga ett samhälle med mänskliga rättigheter för alla. Skillnaden mellan dessa personer och många av oss européer, är att de inte kan ta sin yttrandefrihet för given, utan snarare något som de måste kämpa för varje dag för att uppnå. Vi i Europa har istället blivit så svaga i vår grundläggande förståelse av vikten av yttrandefrihet och åsiktsfrihet, så att vi helt seriöst börjar höra förslag som begränsar yttrandefriheten till fördel för religiösa åsikters fridlysning.

Men det är precis där som allt slår en knut på sig själv för de ”goda människor” som förespråkar detta. Hur kan man å ena sidan vilja förbjuda religionskritik, samtidigt som man brukar säga sig stödja förtryckta minoriteter som kämpar för att göra sin röst hörd i diktaturer. En oförenlig paradox kan tyckas, men likväl fullt möjlig vad det verkar i felkopplade hjärnor hos svenska och europeiska toppolitiker.


För att belysa vad allt handlar om tänker jag ta ett aktuellt exempel på hur det kan fungera i Egypten. Det handlar om en student, Kareem Amer, som studerade juridik vid El Azahr University, det största islamiska universitetet i Egypten och den islamiska världen. Han kritiserade på sin blogg i höstas bl a muslimska kvinnors brist på rättigheter, hatet mot icke-muslimer och betraktandet av sådana som andraklassens medborgare i Egypten, samt kidnappningen av islam från extremister för att utföra terroristdåd. Åtgärder lät inte vänta på sig, utan den egyptiska säkerhetspolisen slog till och konfiskerade hans skrifter samt tog med Kareem för upprepade förhör. Efter diverse oklara turer så har nu Kareem uteslutits från universitetet. Huruvida det slutar här är för närvarande oklart.

Efter att ha mottagit beslutet att ha blivit utesluten från universitetet skrev Kareem följande på sin blogg, med engelsk översättning hämtad från bloggen Free Copts.

"I am not sad! Would one be depressed and sad when he recuperates his freedom? As I was being investigated, I discovered- for the first time- that being a student at El Azhar University means I was a slave owned by it.

Would I be sad because I recuperated my freedom? Would the slave be depressed when he manages to forcibly extract his freedom from the grasp of that who considered himself a master? Would he who wins over injustice, slavery, and intellectual restriction cry? I extracted it from them as they were bargaining with me over it.

They were expecting me to deny or evade responsibility of my free and courageous opinions - they were awaiting for me to give birth to a second personality during the investigations - but how preposterous!

The University of El Azhar is a racist university, with all that the word "Racism" entails. Its Imams and scholars always decry countries of the West, which reached a high caliber in terms of human rights, for having been racist countries at one point of their history.

Would those turbans void of brains remove the speck from their eyes first before blaming others for actions carried out centuries ago? It is a racist university for; in spite of the fact that it is a public university financed by all Egyptian taxpayers - Muslims and Christians alike - it only accepts Muslim students! Isn't that racism?

It is a racist university because it separates male and female students and places them in separate campuses. It even goes as far as banning its female students from studying certain specialties. Isn't that racism? If there is one thing for which I would like to thank that university of El Azhar, it is for having showed me its unveiled face that I would not have been able to witness had I not been one of its students.

I thank it for having opened its doors to me so I could see the laboratories of brain-washing and two-legged bombs, where an innocent kid becomes a rotten swamp after a couple of years, from whom emanates the odors of hatred, violence, and rejection of the other!"

Förutom den lilla detaljen att mäns och kvinnors åtskiljande knappast är rasism, så är denna text ganska talande. Är detta något som vi vill uppmuntra här i Europa? Vill vi verkligen sprida denna typ av organiserat förtryck och systematisk religiös indoktrinering hit, genom att legitimera det via modifikationer av yttrandefriheten? Jag är mycket skeptisk.

Typiskt nog så är det till den här typen av universitet som vi i Sverige sänder muslimska ”ambassadörer” för att bygga förståelse för varandras olikheter. Vi väljer att blunda för det som sker under ytan och istället fjäska för den inhemska överheten inom odemokratiska länder. Att vara tolerant för intolerans, är att acceptera den. Och att göra avsteg från våra grundläggande värderingar och yttrandefriheten är att ställa sig emot sådana som Kareem och andra som kämpar för det som vi tar för givet. Bloggen Freedom for Egyptians skriver bra om Kareems fall och avslutar med följande:

"Karem's writings may send him to prison in Egypt. Muslim clerics (Sheikhs) has the power to lobby the society against him that may lead to some people taking legal actions against him to jail him. He may not only lose his university education but his entire future for having a criminal record. The consequences could be grave. And Karim is not a Danish journalist in Denmark. He is a Muslim Egyptian living in Egypt not Denmark. Do you know now why so many progressive Muslims prefer to live in the shadow? SOCIAL PERSECUTION."

Vi får verkligen hoppas att det inte går så långt så att han blir fängslad. En intressant liknelse är just den sociala förföljelsen, som vi även ser här i Sverige av kritiker mot invandringspolitik och kulturrelativism. Tänker främst på ett antal SD-medlemmar som blivit uteslutna från diverse organisationer/jobb för sina åsikters skull. Skillnaden är att vi inte ännu fängslar våra oliktänkare, men med nuvarande lobbyism så ligger det väl runt hörnet. Typiskt också för Sverige, är att här kallas de som uttrycker samma åsikter som de egyptier jag nämnt som främlingsfientliga och rasister, medan de egyptiska dito går under benämningen frihetskämpar. Om mot förmodan nån vänstersympatisör läser detta, snälla förklara för mig hur ni klarar av att leva under en sådan motsägelse.

Halal-hippie tolkar ordet civilkurage

En helt fantastiskt usel artikel har fått plats i SvD idag. Det är Johan Gärde som skriver om det ”civilkurage” som Freivalds och UD visade genom att medverka till stängningen av SD:s hemsida och att överträda den svenska grundlagen. Men han nöjer sig inte där, utan han tycker dessutom att det var dåligt av Göran Persson att kritisera detta tidigare när han tog avstånd från UD-tjänstemannen Stefan Amérs agerande. Vidare går han till angrepp mot något som han namngett som yttrandefrihetsfundamentalism och hur det måste bekämpas för att ge plats åt religionsfriheten, som han påstår det. Orkar inte referera något mer, utan läs smörjan själva om ni har lust. Skall istället lite snabbt försöka montera ned några av hans synnerligen lösa argument.

Han refererar till religionsfriheten som något man måste slå vakt om och att den skall ”balanseras” mot yttrandefriheten. Men det fel han gör är att likställa religionsfrihet med att religionen skall ha det särskilda privilegiet att få begränsa andras yttrandefrihet, vilket är en fullkomligt ohållbar tolkning. Det första exemplet är så enkelt som att vissa religioner har olika uppfattning om olika saker. Om en av dessa religioner då exempelvis kräver att vissa handlingar/yttranden inte skall få utföras/sägas, vilket den andra religionen är beroende av, så faller det självklart att minst en av religionerna måste ge vika. Ett annat exempel är att även icke-religiösa skall ha religionsfrihet, vilket rimligtvis borde innebära att de inte ska behöva underkasta sig någon religions regler i sitt liv som de inte tror på. Kontentan är att utövande av sin religion är religionsfrihet, men att pracka den på andra är ett krav på underkastelse.

Extremt allvarligt är också hans synnerligen sjuka resonemang om att det var helt rätt av Sverige att underkasta sig extremisternas vrede, då vi därmed gynnade svenska intressen och slapp utstå hot. Problemet med detta synsätt är att vi nu har sänt en signal till terrorister och allehanda löst pack världen över, att Sverige är ett land som viker sig för hot i en farlig situation. Vi har alltså köpt oss en kort stunds trygghet, men försatt oss i en slavs position under extremisternas makt. Att tro att detta gynnar Sverige på sikt är naivt, då denna typ av motståndare uppfattar vårt agerande som vekhet och kommer att utnyttja det igen vid nästa lämpliga tillfälle. Det är därför man inte brukar förhandla med kidnappare och terrorister, då det ger dem precis den makt som de eftersträvar. Men enligt Gärde så är ju inte de som kommer med hotfulla krav att betrakta som den värsta sortens fundamentalister/extremister, utan det är ju de som vägrar att gå med på kraven som skall tuktas.

Den här artikeln är anti-upplysningspropaganda i sin värsta förpackning. Likväl så skall den ha rätt att publiceras då den faller under samma yttrandefrihet som Gärde kritiserar. Men artikeln skall också få kritiseras hårt, då det är en lagstadgad rättighet. Men antag istället att någon dansk extremist, istället för att kritisera artikeln med ord, väljer att kollektivt hota alla svenskar för att Gärdes danskfientliga ord har publicerats i SvD. Är det då rätt av den svenska regeringen att medverka till en stängning av SvD:s hemsida. Om vi tycker att det är det, så borde det också framgå vilken situation vi har valt att sätta oss själva i. Nämligen i en sådan där vi inte längre har någon möjlighet att påverka våra friheter, utan allt faller under det godtycke huruvida någon yttre aggressor väljer att ha överseende med våra handlingar eller ej.

Världen är rutten

FN visar idag upp en synnerligen motbjudande sida, när man helt öppet fördömer Danmark för Muhammed-krisen. Men man nöjer sig inte där, utan man startar dessutom upp en kampanj mot rasism som håller riktig kvällstidningsnivå. Man väljer även här att låta Danmark i form av Lego vara en symbol för rasism. Jag blir så trött när man ser detta s k människorättsorgan vika sig för extremisters krav och måla upp 5-6 miljoner danskar som världens avskum. Alltmedan man inom FN blundar för alla brott mot mänskliga rättigheter, som tillåts fortgå dagligen utan åtgärd. Vad gör man t ex för den afghanske man, Abdul Rahman, som står inför dödsstraff för att ha konverterat från islam till kristendom. Så jäkla lågt, och hade FN något förtroende innan, så är det i alla fall förbrukat hos mig nu.

Edit: Såg att de skall dra tillbaka postern med legobiten nu efter danska protester, men det är så dags när den s k rasism-dagen är över. FN har visat att de definitivt inte är att lita på.

The Gendercide against us

På tal om Ayaan Hirsi Ali så finns det nu en skrämmande text skriven av henne på hennes blogg. Hon skriver om det ständigt pågående systematiska folkmordet av kvinnor som tillåts fortgå i världen varje dag. På något sätt känns svenska feministers ständiga malande om den strukturella könsmaktsordningen här i Sverige som ganska patetiskt, jämfört med det som beskrivs här. Och det är när man läser såna här saker, som jag blir mer övertygad än nånsin om att jag står på rätt sida i multikulti-debatten. Tillåt mig att lansera en ny elak beteckning att använda för förespråkare för kulturrelativism och kulturell tolerans: "Passiva könsmördare".

Artikel om Dr Wafa Sultan

Hon som tävlar med Ayaan Hirsi Ali om att kanske vara världens mest mordhotade kvinna för tillfället, Dr Wafa Sultan, finns det ett intressant reportage om på Times Online från i söndags. Hon är alltså den kvinna som blev världskänd nyligen när hon uppträdde på Al-Jazeera och levererade en rungande salva riktad till den islamiska världen. Läsvärd artikel, då man får veta lite grann om hennes ursprung, hur det gick till när hon bestämde sig för att bryta med sin tro, samt hennes reaktion när hon för första gången träffade på en jude efter att hon flyttat till USA, plus en del annat smått och gott.

SM i politikerlögn (deltävling 1632)

Idag blev det med all önskvärd tydlighet klargjort av vilken kaliber de som driver det här landets utrikespolitik är, om det nu inte stått klart tidigare. Laila Freivalds avslöjades ljuga värre än den värsta bilskojare, när hon i Februari i anslutning till Muhammed-affären fick frågor om nedstängningen av SD:s hemsida. Nu var det väl knappast oväntat att hon ljög, då alla med den minsta kapacitet förstår att en tjänsteman på UD knappast beslutade om kontakterna med webhotellet Levonline på egen hand. Men likväl är det roande att se hur denne notoriska lögnare som är vårt lands ansikte utåt i världen står med byxorna nere. Än mer roande är att lyssna till radiointervjun som hon gjorde i morse, där hon helt uppenbart fortsätter att trassla in sig i sina egna lögner och sätter igång och refererar till teknikaliteter om frågornas utformning och att hon var i chock när hon fick dem.

Men lyssnar man på de gamla intervjuerna så står det solklart att även en halvt imbecill person skulle förstå vad som avsågs med frågorna. Det enda Freivalds avslöjar med sitt slingrande är att hon antingen ljugit och fortsätter med det, eller att hon är för dum för att utföra sitt jobb, då hon inte ens klarar av att svara på konkreta frågor. Ytterst pinsamt att se och det skall bli intressant att höra om Göran Persson gör något uttalande i fallet. Tidigare var han snabb att fördöma den tjänsteman på UD, Stefan Amér, som fick skulden för kontakterna med Levonline, samtidigt som han var tydlig med att tala om att Freivalds inte var inblandad. Det kanske börjar bli dags att offra Freivalds nu Göran, då en sådan tyngande boja för partiets trovärdighet måste vara tung att bära på väg in i en valkampanj. Eller är hon kanske bara tänkt som den naturliga motvikten på regeringskansliet, till blyankaret som hänger hemma på Sveavägen?

Är jag en rasist?

Jag hade egentligen tänkt skriva om något annat idag, men jag kom på andra tankar. Det känns nämligen befogat att skriva ur en litet mer personlig vinkel, då jag råkade se en blogg igår som anklagade min och en annan blogg för att vara rasistisk, islamofobisk, hetsande mot folkgrupp, samt nämnde den tillsammans med diverse olika typer av högerextremistiska åsiktsrörelser. Som kronan på verket, var det även odemokratiskt att den här typen av bloggar skulle få finnas till. Det intressanta var dock enligt denna blogg att grunden för de här anklagelserna fanns inte att läsa i ordets rätta bemärkelse på min blogg, utan det är inlindat i snygga ord och står att läsa mellan raderna.

Nu tänker jag inte fördjupa mig mer i en persons tankar (nej, jag tänker inte skriva vem det var), utan istället fundera över det rent allmänt. Vad är det som gör att den här typen av demokratiförespråkare som i grunden har anti-demokratiska åsikter frodas i vårt land, för de är nämligen ganska vanliga inslag i debatten, vilket mycket tydligt avslöjats i samband med Muhammed-affären. Sådana som ständigt har tolkningsföreträde att tillskriva andra olika åsikter, grundade enbart på sina egna förutfattade meningar om vad en meningsmotståndare rimligtvis borde ha för värderingar. Jag är god, alltså är du ond. Den enkla lösningen för argumentsvaga personer som väljer gräddfilen till att ha rätt. Du är en rasist, alltså vann jag, är deras ständigt återkommande mantra.

Nu har min blogg inte funnits särskilt länge, så varför inte först kolla vad jag skrivit så här långt. En översättning av manifestet mot islamism, vilket de flesta med självbevarelsedrift inom västvärlden utan att blinka borde ställa sig bakom. Sedan skrev jag en i mitt tycke ganska harmlös jämförelse mellan Sverige och Danmark, när det gäller skillnaden hur vi betraktar vår integrationspolitik. Sedan några artiklar om svensk forsknings förfall med koppling till de områden där det är mest uppenbart. Vidare ett par ganska tydligt inriktade inlägg mot den s k forskningen om strukturell diskriminering som jag anser är en av de värsta bluffarna inom svensk forskning någonsin och särskilt allvarlig då den genomdrivs under direkt statlig regi. Sedan ett fördjupande inlägg om den svenska förvandlingen till en multikulturell anarki, som en följd av ständig påverkan av den kulturrelativistiska tankeinriktningen. Slutligen ett antal länkar till diverse islamkritiska sidor och artiklar, samt i vissa fall små kommentarer om dessa.

Mer än så behövs alltså inte för att man skall bli betraktad som en rasist och odemokratisk och inte ens förtjäna rättighet att uttrycka sig längre, enligt personer som säger sig förespråka demokrati. Det ironiska är att även om man inte uttrycker sig rasistiskt i ord, så är man likväl dömd då det står mellan raderna. Jag vet mycket väl att det finns en subtil gräns, vilken man inte kan kliva över om man vill ha trovärdigheten kvar och verkligen kunna påverka människor. Men det är ett faktum att det blir mer och mer tydligt i vårt åsiktsförföljande land att även vissa typer av resonemang är förkastliga, oavsett om de i sak är korrekta, enbart för att resultatet får någon fridlyst grupp att framstå i dålig dager.

Det är verkligen bekymrande att se den utbredning av strutsmentalitet och kollektiv fördumning som sker i samhället. Väldigt många människor är förvånansvärt svaga i att förstå logiska resonemang och komplicerade frågeställningar, vilket gör att de dras till de enkla förklaringarna. Detta utnyttjas givetvis av media, och politiker, som väljer att servera tillrättalagda lösningar på silverfat. Tyck så här, så har du rätt. Det står vi som garant för, meddelar dem. De andra är onda och väljer du den sidan så kommer du att få en tuff vandring. Självklart väljer de flesta att ta den lätta vägen, då det är jobbigt och ensamt att tänka själv. Framför allt att kontinuerligt behöva ompröva sina åsikter i takt med att ny information strömmar in. Nej, då är det enklare att konsumera ett tillrättalagt åsiktspaket istället.

Min grundsyn är att människor måste tillåtas att själva ha ansvaret för sina tankar, åsikter, tro, och handlingar. Det uppmuntras enbart genom att olika typer av information om samma ämnen skall vara tillåten. Öppen kritik av åsikter, oavsett om det gäller ideologiska, personliga, eller religiösa, måste vara tillåten inom en fungerande demokrati. Men för att detta ska fungera måste man också uppmuntra självständigt tänkande människor. Inom dagens skola och universitetsvärld är det den motsatta trenden som råder, när staten allt mer direkt uppmuntrar att ”tänka rätt” före att ”tänka fritt”. Resultaten låter inte vänta på sig. Vi får en ny generation av människor som lärt sig att instinktivt följa med strömmen och reflexmässigt misskreditera oliktänkande med allehanda tillmälen.

Vi får en generation av människor som uppfostras att etikettera åsikter efter givna regler. Som lär sig att genomskåda felaktig propaganda, som sägs vara avsedd att förleda dem. Problemet är att de inte lär sig detta genom att tänka själva, utan genom inlärning utantill av vad som är fel. Det är inte ens att likna vid att tänka rätt, då det är att inte tänka alls. Människor som inte lär sig att ifrågasätta, lär sig inte heller grunderna för att kunna utvecklas i ett föränderligt samhälle. Viktigast borde vara att lära sig grunden för att kunna genomskåda alla typer av vinklad information, oavsett om den etiketterats som rätt eller fel. Det är viktigare än någonsin i dagens samhälle, där människor utan heder med fina titlar och s k forskningsrapporter i bagaget, ständigt utnyttjar sin makt till att förleda. I ett samhälle, där innebörden av att vara journalist inte längre är att söka sanningen, utan istället att själv framställa och servera den till åhörarna.

Avslutningsvis, åter till den inledande frågeställningen. Är jag en rasist för dessa åsikter? Det ser jag som tveksamt. Jag tar inte ställning för något specifikt, utan enbart för att man utnyttjar tillgänglig information på bästa sätt, oavsett vad den visar. Jag är inte för att gömma saker som är obekväma, men samtidigt är jag medveten om att det finns sådan information, som indirekt kan skada andra förutom dem den avser. Men ställningstagandet om man ska framhäva sån information måste vara fritt att avgöra själv, så länge det är inom lagens gränser. Det finns ingen som tjänar på att mänskligheten skall vandra runt som överbeskyddade initiativlösa zombies.

Till er som läst ända hit: Är det jag skriver vettigt? Vad tycker du om rasismetiketten och dess användning? Vad skall vara tillåtet och vad skall inte vara det i ett öppet samhälle? I vilken grad skall åsikter skyddas bara för att de etiketterats som religiösa? Om de ord jag skrivit här var min religion, skulle det då också vara rimligt att jag stod utom kritik? Kommentera gärna det jag skrivit, då jag vill ha input.

Fjordman är tillbaka

Den norske bloggaren Fjordman, som tidigare bl a skrivit om den svenska våldtäktsvågen, har skrivit en ny artikel i The Brussels Journal om islam i Skandinavien och det hot som det medför mot våra friheter.

En hel del intressanta iakttagelser från såväl Danmark, Norge, som Sverige, levereras i artikeln. Läs den, och kolla även in på hans numera vilande blogg, om ni vill ta del av en omfattande kritisk granskning av islam och iakttagelser av vad som skett efter dess utbredning i Norden.

Kvinnovåld i världen

Kollade runt lite och hittade en gammal undersökning som visar helt sjuka resultat. Den gäller våld mot kvinnor. Det visar sig att över 90% av kvinnor i Egypten och Zambia tycker att det är acceptabelt att bli slagna av sin man. Se UNFPA:s undersökning, State of the world population 2005. Även i Etiopien är detta tydligen vardagsmat. Och sedan finns det vissa som sitter i Riksdagen och tycker att hederskulturer och systematiskt kvinnoförtryckande kulturer inte existerar. Mer info i ämnet finns på Miss Mabrouk of Egypt:s blogg. I rest my case.

Mer relaterad info. Förra veckan var det Internationella Kvinnodagen, vilket i större delen av världen ses som en naturlig manifestation för kvinnors lika rättigheter. Så icke i Iran, där en fredlig demonstration av något hundratal kvinnor angreps av polis och slutade i våldsam kvinnomisshandel. Jag har inte sett någon större bevakning av detta i svensk media (har kanske missat det), men det finns i alla fall en hel del intressant info i ämnet här och här.

Kritik mot antisemitism-undersökning

Angående undersökningen om antisemitism som jag skrev om tidigare, så var det fler som blev irriterade. Bl a professor Peter Esaiasson vid Göteborgs universitet som sågar undersökningen i DN. Det tackar vi för.

Där framgår det också att en tidigare kritiserad undersökning hade stor betydelse för skapandet av ”Forum för levande historia”, som gjort den här undersökningen. Ett tydligt mönster kan skönjas. Gör vetenskapligt tvivelaktiga undersökningar och framhäv och vinkla budskapet, för att få mer pengar till din egen forskning. Verkar ju funka, när t o m statsministern sväljer betet med hull och hår. Skrämmande utveckling!

Finfrämmande på besök i Riksdagen

Jag lyssnade på integrationsutfrågningen från Riksdagen (2006-02-21) häromdagen. En tämligen tråkig föreställning var det. Det mest märkliga var att av de inbjudna föredragshållarna var det 3 stycken som diskuterade integration och hur det skulle kunna genomföras, medan det fanns en till (Masoud Kamali) som drev sina egna teorier om strukturell diskriminering som den enda orsaken till invandrares segregation i samhället. Någon konfrontation mellan föredragshållarna blev det aldrig, utan de lät honom hållas. Likväl höll de flesta åhörarna en mycket slätstruken hållning och vägrade att ställa särskilt jobbiga frågor till Kamali. Men det fanns två undantag, som jag tänkte ta upp här.

Den första var Mauricio Rojas (fp) som pressade Kamali med en fråga om hedersmord. Detta begrepp är något som Kamali i princip inte ens anser existerar. Det fantastiska är då att Kamali väljer att betrakta frågan som ett personangrepp från Rojas och en lång svada följer med diverse nedtoning av hedersmords betydelse, att hedersmord används i debatten för att motverka perspektivskifte, och att folk som skriver debattartiklar om hedersrelaterat våld tjänar miljoner på att göra det till det största problemet i Sverige. Egentligen är det helt otroligt att statens integrationsutredare kan sitta i Riksdagen och vräka ur sig sådana här saker. Vidare säger han:

Jag tror inte att det finns två grupper, invandrare och svenskar. Därför om vi säger perspektivskifte så glömmer man prata om invandrare. Jag vill inte prata om invandrare. Jag personligen och många som mig behöver ingen integrationspolitik. Det här handlar inte om oss som har jobb, makt, inflytande. Det handlar om makt och inflytande, folk som är marginaliserade och, det viktigaste, stigmatiserade.

Vad menar han egentligen? Är det här den typ av förvirrade resonemang som vi behöver för att ta oss ur de integrationsproblem av invandrare som vi har i det här landet? Tillåt mig att vara skeptisk.


Nästa person som vågade störa Kamali med en något jobbig fråga var Tobias Billström (m). Han ställde den mycket relevanta frågan om den bristfälliga vetenskapligheten i forskningen om strukturell diskriminering och att de som kritiserar forskningen automatiskt blir klassade som en del av den diskriminerande strukturen. Även här väljer Kamali att spela ut ett smutsigt kort för att värja sig. Han säger:

Tack först att jag fick tillsägelse att jag kan inte vetenskapen, och jag är ovetenskaplig, från en politiker. Det var intressant att höra.

Fascinerande, han nedvärderar och i princip underkänner frågan för att den kommer från en politiker. Därefter går han återigen in i en massa hänvisningar till diverse gammal forskning om strukturell diskriminering, som knappast svarar på frågan, då det är den forskningen som ifrågasätts. Sedan diskuteras problemet, som är att det förnekas av politiker och att vetenskapen försöker att hitta andra förklaringsmodeller till fenomenen. Är det inte det som är just vetenskap, d v s att olika förklaringsmodeller konkurrerar och den som bäst fungerar accepteras. Tydligen inte, enligt Kamalis vetenskapliga tolkning. Här bestämmer man att det är sin egen vetenskap som är rätt och att alla andras vetenskapliga modeller är genom definition en del av problemet. Otroligt praktiskt, men påminner det inte mer om religion än om vetenskap?

Sedan tar hans svar helt omotiverat en dramatisk vändning och han säger:

Sen är det så att du och jag som man ingår i en strukturell diskriminering mot kvinnor, oavsett vi vill eller inte, för att samhället gynnar oss. Vi gör inte det avsiktligt, men samhället gynnar oss

Därefter mynnar det ut i någon form av obegripligt resonemang om vem bevisbördan ligger på för att bevisa strukturell diskriminering. Tydligen hos ingen, då en grupp har genom definitionen rätt och den andra gruppen kan inte säga något, för eventuell kritik är bara ett uttryck för deras strukturella diskriminering. Det här är inget annat än rent vansinne, som redan nu vunnit alltför stor mark inom svensk forskning och politik. Frågan är hur länge man kan låta den här typen av anti-upplysningspropaganda spridas inom våra beslutande organ innan landet är totalt havererat.

För de som är intresserade har jag lagt upp en ljudfil på ca 3MB (mp3-format), där jag klippt ihop dessa frågor och små yttringar av vansinnesretorik, för nedladdning från Rapidshare. Kort instruktion för de som inte vet: Tryck på länken, scrolla ned sidan en bit, tryck på ”Free”-knappen, vänta ett tag och följ fortsatta instruktioner och ladda ned. Hela utfrågningen med bild finns på Riksdagens hemsida under Webb-TV.

Är svenskar intoleranta mot judar?

Dagens höna av en fjäder, eller medvetet överdriven tolkning av forskningsrapport, står DN för i följande artikel angående en rapport om antisemitism i det svenska samhället. Man väljer att fokusera hårt på att ca 25% av svenskarna inte vill ha en jude som statsminister, samt att 41% har helt eller delvis negativ syn på judar.

Lyfter man på locket och tittar på siffrorna i själva undersökningen och hur de tagits fram så kan man ana en delvis annan bild. För det första så är de flesta frågorna femalternativsfrågor, där man vid det typiska standardsvaret i mitten kommer att räknas in i gruppen med en delvis negativ syn på judar, med DN:s förstärkta tolkning. För att belysa med ett exempel, betrakta följande påstående och tillhörande svarsalternativ från undersökningen:

Påstående: Judar går det inte att lita på

Alternativ: Nej, stämmer inte alls, Stämmer ganska dåligt, Tveksam/vet inte, Stämmer ganska bra, Ja, stämmer precis

Resultat: 59,7% 17,7% 19,9% 1,6% 1,0%

Själv ser jag det som ganska rimligt att svara Tveksam/vet inte om jag inte har någon större erfarenhet av judar och deras pålitlighet. Med detta skulle jag då vara kategoriserad som delvis negativ till judar, vilket vore ganska förhastat att påstå. Snarare är det väl på gränsen till naivt att uttala sig odelat positiv till något man inte vet något om. Mer intressant vore att fokusera på dem som faktiskt är uttryckligen negativt inställda till judar, vilka var knappt 5% enligt denna skala (Diagram 1, sid 65). De enda som här visar riktigt hög intolerans mot judar är utomeuropeiska invandrare, muslimer, de som har bekanta som är negativa till judar, samt i viss mån de som öppet tar ställning för Palestina i Israel/Palestina-konflikten. Men att belysa detta hade givetvis inte varit en lika bra nyhet för DN.

Angående att 25% inte vill ha en jude som statsminister, så kan det väl också vara ett uttryck för att svenskar helt enkelt inte tycker att det är särskilt lämpligt att blanda religion med politik. Men här väljer man att se det som ett specifikt uttryck riktat mot judar. För övrigt så säger inte den här frågan särskilt mycket om man inte relaterar den till något. Exempelvis hur många som anser det acceptabelt med en invandrad norrman eller kanske amerikan som statsminister, eller varför inte en vänsterpartist. Ganska troligt skulle det vara fler än 25% som inte instämmer i det sistnämnda fallet.

För övrigt relateras intolerans mot judar till intolerans mot muslimer i rapporten. De resultaten är betydligt intressantare att studera. Om man här relaterar de som visar hög intolerans mot dessa grupper till varandra, så ser man snabbt att intoleransen mot muslimer är ca 5 gånger högre än mot judarna. För övrigt så är kanske det allra märkligaste att fler i gruppen som själva betecknar sig som muslimer i åldern 19-75 år visar en hög intolerans mot muslimer!, än andelen som i hela befolkningen i samma ålderskategori visar hög intolerans mot judar (Bilaga 2, Tabell 1 och 11). Så min uppfattning från rapporten är snarare att intoleransen mot judar är relativt låg i Sverige, åtminstone så länge vi inte har något annat att relatera den till. Däremot torde det stå klart att den är betydligt större och sannolikt växande när det gäller muslimer.

Då kommer följdfrågan. Varför ser vi intolerans mot vissa grupper i samhället? Vår store ledare, Göran Persson, ger i alla fall den offentliga inställningen:

-Å andra sidan, antisemitism finns i alla samhällen, den sticker regelbundet upp sitt fula tryne, och det gäller att trycka tillbaka den och aldrig slappna av.

Det säger nästan allt om hur våra politiker ser på dylika fenomen. Det är någon slags underliggande ond kraft som konstant ligger och pyr i samhället, som absolut inte har någon faktisk koppling till händelser i omgivningen. En mer vettig förklaring borde vara att betrakta det som ett symptom på något annat. Om man tar det aktuella exemplet med Muhammed-teckningarna och den säkerligen ökat negativa inställningen till muslimer som följt, så är Görans lösning att bekämpa opinionen istället för att angripa orsaken. Att svenskar skulle kunna känna sig hotade av något som begränsar deras friheter och därmed bli mer intoleranta mot förespråkare för detta hot finns det uppenbarligen ingen tanke på. Mycket upplysningsfrämmande inställning måste jag säga. Jämför med kastrullen som håller på att koka över på plattan. Där skulle Göran välja lösningen att sätta sig på locket.

Den svenska turbaniseringen (del 1)

Med anledning av förra veckans kanske märkligaste inhemska nyhet, att svenska poliser nu har tillåtelse att bära turban, huvudduk, eller kippa i tjänsten, så ska jag försöka att ställa betydelsen av beslutet på sin spets och sätta in det i ett större sammanhang.

Vid första anblicken kan det tyckas ganska harmlöst att poliser tillåts bära olika typer av huvudbonader, och i praktiken lär det förmodligen inte heller få några större konsekvenser inom den närmsta tiden. Men det finns andra aspekter av frågan som är långt allvarligare. Det gäller de signaler som sänds ut genom att man tillåter personliga religiösa symboler att ta plats inom ett så speciellt yrke som polisyrket. En stor orsak till att poliser ska ha en enhetlig uniform är att de ska vara neutrala och enbart vara representanter för en sak, nämligen upprätthållandet av lagen i det land de verkar inom. Det får inte föreligga något tvivel om att enskilda poliser representerar det de är tillsatta för och att de uppfyller krav på opartiskhet i sin yrkesutövning. Här uppkommer ett stort problem, då man genom beslutet att tillåta bärandet av religiösa symboler ger legitimitet åt poliser som representerar något mer än enbart polisyrket.

Låt oss fördjupa oss en aning. En person som är så bunden till sin religion, så att denne ser begränsningen att inte få bära turban i tjänsten som ett tillräckligt stort skäl för att avstå från att bli polis, kan på rimliga grunder också misstänkas vara icke-sekulariserad i andra för yrkesutövandet viktigare frågor. Detta kan få stora konsekvenser när det gäller anhängare till religioner som aspirerar på att styra mer än enbart det personliga livet hos utövaren, såsom exempelvis islam. I sin renaste form bör nämligen denna religion mer betraktas som en komplett ideologi, som strävar efter att inverka på såväl samhällsstyrning som lagstiftning. Följaktligen blir en mycket viktig fråga var sympatin ligger när det gäller vilka lagar man anser det viktigast att följa.

Det ultimata testet för en polisman som representerar en sådan ideologisk religion sker när det lands lagar man skall upprätthålla kommer i direkt konflikt med de lagar som religionen/ideologin förespråkar. Hur kan man som medborgare i en sådan situation lita på att den polismannen kommer att prioritera landets lagar, om denne så tydligt uttrycker sin sympati med något som står i motsats till dessa. Ett rimligt svar är att vi inte fullständigt kan lita på det, vilket innebär att en godtycklighet har införts i systemet, genom att personer som representerar flera olika inbördes motsatta uppfattningar legitimt kan uttrycka detta i sin polistjänsteutövning.

Med beslutet så har vi således infört en försvagning av neutralitetsbegreppet inom poliskåren, vilket rimligtvis enbart kan få negativa konsekvenser i fråga om folkets förtroende för densamma. För att ytterligare belysa det tvivelaktiga, så kan man betänka det osannolika i att vi skulle tillåta poliser att bära nazistiska symboler i tjänsten. Men när det gäller symboler för en religion med koppling till en annan totalitär ideologi, islamism, så tillåter man det passera bakom en täckmantel av icke-diskriminering av religiös tillhörighet. I konsekvensens namn, så vore kanske även svastika samt diverse djävulsdyrkningssymboler att överväga godkännande av, vid nästa möte för diskrimineringskommittén.

Vidare kan man undra vad som blir nästa steg i godtyckliggörandet av ordningsutövandet i vårt samhälle. En inte alltför avlägsen gissning är att vi också står inför förändringar inom domstolsväsendet. Rimligtvis borde ju även samma diskriminering föreligga där, vilket borde innebära att även domare skall tillåtas att bära exempelvis turban i sin tjänst. Följaktligen innebär det att personer som ytterst har rätten att besluta vad som är rätt och fel i landet, också legitimt kan vara representanter för flera inkompatibla rättssystem, i detta exempel den svenska lagen och den islamiska sharian.

Låt oss slutligen belysa det även från den andra sidan, d v s medborgarnas, och deras likhet inför lagen. Ur en diskrimineringssynvinkel är det helt logiskt att påstå att personer som växt upp i en annan kultur, med andra lagar, är diskriminerade av den svenska lagen. Exempelvis kan en man som kommer från ett land där det är tillåtet att slå kvinnor anses vara diskriminerad i Sverige, där detta är olagligt. På samma sätt skulle en svensk kvinna som flyttar till ett sådant land och anser sig ha rätt till samma rättigheter som män, med stor sannolikhet känna sig diskriminerad, då hon märker avsaknaden av dessa rättigheter. En rimlig slutsats angående kulturell/religiös diskriminering är därför att det helt enkelt handlar om en avsaknad av rättigheter som man anser sig fullt berättigad till, utgående från vad som var tillåtet inom den samhörighet man härstammar från.

Om man fullt ut ansätter de kulturrelativistiska idealen som axiom för att hantera dessa diskrimineringsproblem så följer, ur alla kulturers lika värden, att det inte finns några legitima skäl att upprätthålla entydiga lagar och en reglerad samhällsordning längre. Det finns en beteckning för ett sådant samhälle, anarki. Några mycket relevanta frågor infinner sig då, nämligen om det är vad folket i slutändan vill ha och om det gagnar vårt samhälles fortlevande. Är det rimligt att alla kulturer ska behandlas exakt likadant med samma rättigheter, med de följder som det onekligen skulle innebära. Det beror helt på om vi anser att våra värderingar är värda att bevara och om vi tycker att det finns något som är rätt och fel. T ex om folkstyre är bättre än diktatur, om jämlikhet mellan könen är något bra, om frihet är bättre än förtryck, om tolerans för intolerans är förkastligt, om ett samhälle reglerat av entydiga lagar är bättre än ett utan, o s v.

Min åsikt är att det är hög tid att syna den kulturella relativismen in på bara märgen. Vi måste tillåta oss att se kopplingen mellan vad den förespråkar och att genomdrivandet av otaliga beslut, grundade på denna tankeinriktning, slutligen kommer att resultera i en form av multikulturell anarki. Normer och strukturer i ett samhälle är det som gjort vår civilisation möjlig. Att ta avstånd från allt vad värdegrunden för denna civilisation innebär, under påverkan av multikulturell tolerans, är inte bara att betrakta som ogenomtänkt handlande, utan även som ett organiserat övergrepp på alla de som historiskt verkat för att ge oss de rättigheter och friheter som vi dagligen åtnjuter. Så mina avslutande ord får bli: Endast en turban idag, men kanske hela vårt samhälle imorgon.

Phyllis Chesler : Are we winning the war on terror?

I en ny artikel på FrontPage Magazine med namnet ”Are we winning the war on terror?” beskriver Phyllis Chesler det betydligt djupare ”kulturella krig” som västvärlden är indraget i, parallellt med det mer militärt inriktade mot terrorismen som oftare brukar nämnas. Hon skriver om problemet i att västvärlden knappt ens börjat försvara sig på detta kulturella plan, samt den infiltration inom universitetsvärlden och våra media som tillåts fortgå genom propaganda levererad av, så kallade, vänsterintellektuella.

Vidare berör hon hur dessa politiskt korrekta vänsterintellektuella i det vakuum som följde efter apartheidregimens fall i Sydafrika hittade sitt nya ultimata offer att tycka synd om, Palestina, samt en ny apartheidregim att rikta alla sina krafter mot, Israel och USA. Hon jämför den akademiska världen med en religiös kult, där hjärntvättade intellektuella utnyttjar sina lärarjobb till att indoktrinera snarare än undervisa vår kommande generation. Hon beskriver dessas konsekventa avståndstagande från vetenskap och fakta, samt diskuterar deras torftiga sätt att debattera.

Vidare berör hon användningen av rasismbeteckningen för oliktänkande, samt beskriver den kulturella relativismen som kanske det största misslyckandet hos den västerländska akademin och media. Dessutom hinner hon även leverera en känga riktad till den västerländska feministrörelsen och dess dubbelmoral, när det gäller deras sympatier för islamisk kultur, innebärande att de vänder ryggen till alla de kvinnor som förtrycks under densamma.

Trots att hon skriver ur ett mycket amerikanskt perspektiv så är resonemangen i högsta grad relevanta även för Europa och Sverige. Och för att återanknyta till min förra post så är det tydligt att den anti-intellektualism som slagit rot i vår universitetsvärld är ett gemensamt västerländskt fenomen. Läs gärna artikeln, likheterna med svenska förhållanden är slående.

Wake Up Sweden!

Har just dragit igång en till blogg med namnet Wake Up Sweden!, med lite annan inriktning skriven på engelska. Sannolikt kommer det att bli en hel del absurditeter relaterade till den svenska dhimmifieringen och självföraktande kulturen som kommer att hamna där istället för här, då det även kan intressera icke svenskspråkiga läsare.

Staten och forskningen

På Erixon:s blogg nämns en artikel av Bo Rothstein i Axess: Vetenskap på ovetenskaplig grund, som jag tycker att det är relevant att titta lite närmare på. Den handlar dels om den svenska forskningens brist på vetenskaplig förankring när det gäller att ta hand om sina egna brister. Men den kopplar även in statens inblandning och styrning av svensk forskning samt dess stödjande av detta med ytterst tvivelaktiga rapporter. Den behandlar till stor del jämställdhets- och ”genusforskning”, men hela resonemanget är lika aktuellt för ”forskningen” på invandrings-/integrationsområdet.

I artikeln sammanfattas bl a forskarnas inställning vid Göteborgs jämställdhetskommitté enligt följande:

Kontentan av detta är följande: För forskarna i jämställdhetskommittén vid Göteborgs universitet saknar empiriska undersökningar värde eftersom man redan vet hur det förhåller sig. Deras kännedom om ”kontexten” gör att de blankt anser sig kunna avfärda empiriska resultat som de av ideologiska skäl inte sympatiserar med. Eller som man skriver i rapporten: det gäller att rikta in ”alla krafter på att bevisa att diskriminering förekommer”.

Det känns onekligen som att denna lilla sammanfattning lika gärna kunde ha gällt Masuod Kamali och hans kompanjoner som driver den statliga integrationsutredningen. Man väljer redan innan vad som är ”rätt” och sedan söker man efter så många indicier som möjligt för att stärka detta. Allt som eventuellt motsäger den rätta uppfattningen sopas förtjänstfullt under mattan eller avfärdas som personangrepp alternativt rasism.


Hela metodiken bakom den här ”vetenskapliga” skolan bygger på att vetenskapen skall ses som relaterad till sin sociala kontext:

”Inte bara vetenskaplig kunskap, utan även kunskapssyn och vetenskapsteori relativiseras till sådana kontexter”, står det i rapporten. Slutsatsen av detta är att det inte finns några möjligheter att göra vetenskapligt sakliga bedömningar av forskares meriter, utan att alla sådana bedömningar alltid antas vara beroende av faktorer utanför vetenskapens domän. Bland sådana ”kontexter” brukar räknas samhällets ekonomi, dess sociala relationer och klassrelationer och naturligtvis relationer bestämda av etnicitet, religion, sexualitet och kön.

I slutändan leder detta till att i princip vem som helst har rätt om man bara ser vetenskapen utifrån sin egen ”kontext”, vilket i förlängningen leder till att vetenskapen kan underordnas den samhällsinriktning i vars väg vinden för tillfället blåser (troligen den politiskt korrekta riktningen). Ett stort problem är att just politiker till större del blandar sig i forskningen, då dessa oftast har egna mål om vad forskningen ska komma fram till. Genom att systematiskt bekämpa forskare som motsäger sig dessa mål och med ekonomiska medel uppmuntra sina ideologiproducenter så skapar man faktiskt något som liknar den avsaknad av åtskillnad mellan stat och religion som finns inom islamismen. Detta sett utifrån synvinkeln att vetenskapen i sig går att likna vid en religion, dock aningen mindre rigid och sökande efter utveckling i större utsträckning. Men genom att lägga lock på vetenskapen från statens sida så får vi säkerligen se en allt mer stelnande vetenskap i Sverige om inte trenden av statlig styrning vänds. Välkommen som bananrepublik, Sverige!


En annan sak i artikeln som lockade fram ett litet skratt hos mig var:

Själv är jag en varm anhängare av det senare systemet eftersom det skapar mera rörlighet medan det svenska lider svårt av intellektuell inavel. Det vanliga är att forskaren föds och dör på samma institution och för den unge doktoranden synes, med bara ett uns av karikatyr, den mest framgångsrika strategin vara att ta professorns modell och visa att den fungerar än vackrare på (ännu ett) nytt datamaterial.

Då jag själv har viss insikt i den svenska universitetsvärlden så kan jag tyvärr konstatera att detta i mycket är sant. Till stor del är den svenska doktorandutbildningen mer att betrakta som en doktorsfabrik än som fri fungerande forskning. Lite samma sak gäller för universitetens grundutbildning som till stor del prioriterar det examinerade antalet studenter före den faktiska utbildningskvaliten och nivån på de utexaminerade.

Avslutningsvis så är jag medveten om att artikelförfattaren Rothstein är synnerligen omstridd i Sverige, då han inte brukar vara den som skräder orden. Men oavsett det så är den kritik han kommer med ytterst relevant och de som väljer att avfärda den enbart för budbäraren är att betrakta som typiska förespråkare för den anti-upplysningsera som vårt land tyvärr är på väg in i. Märkligt är dock att inte fler höjer rösten i forskarsamhället. Kan det vara så att de redan nu sitter som gisslan under beroendet av den statliga tilldelningen av forskningspengar?

Den strukturelle diskriminanten (en tankekonstruktion bekostad med skattemedel)

Du är en ond strukturellt diskriminerande person. Varför då, undrar du?

Jo, för det första så är du uppenbarligen läskunnig för annars skulle du inte vara här. Det innebär att du diskriminerar alla de som inte kan läsa. Du gynnas nämligen och drar nytta av din läskunnighet i en textbaserad värld, förstår Du?

Om du valt att utbilda dig så diskriminerar du alla som inte gjort det, då du kommer att få större möjligheter på arbetsmarknaden. Denna arbetsmarknad gynnar nämligen i hög utsträckning de som har utbildning, vilket är diskriminerande mot Dem som saknar, förstår Du?

Om du har vänner så diskriminerar du Dem som du inte är vän med. Ni i er vänskapskrets skiljer nämligen ut er från ett exkluderat Dem, som inte är lika mycket värda för er. Ni diskriminerar Dem, förstår Du?

Om du lyckas få ett jobb så ingår du i de arbetandes skara. Det innebär att ni med arbete diskriminerar de som inte har arbete. De stigmatiseras för att ni självförhärligande arbetande människor ska kunna sitta och pilla er i naveln med en kopp kaffe framför er på arbetstid, förstår Du?

Om du gläds åt svenska guld i OS eller jublar när ditt favoritlag gör mål så är du diskriminerande. Du exkluderar nämligen Dem som inte gläds med dig eller som håller på det andra laget, förstår Du?

Om du köper något så är du diskriminerande. Du väljer nämligen att stödja den du handlar av, vilket är diskriminerande mot alla de som säljer liknande varor men som du exkluderar från möjligheten att ta del av dina pengar. Du är diskriminerande mot dessa företag och personer, förstår Du?

Om du tänker så är du diskriminerande. Du väljer nämligen att förstärka vissa nervceller i din hjärna på bekostnad av andra. Du exkluderar de andra cellerna från att tillhöra de celler som är delaktiga i din tankeprocess. Dessa celler kan till och med dö på grund av detta, förstår Du?

Om du tar en medicin så diskriminerar du. Du väljer att stödja de celler och proteiner som verkar för din kropps hälsa i sin kamp mot exkluderade dito, alternativt bärare av genetisk information, som verkar mot din kropp. I ditt självförhärligande syfte att överleva så stigmatiserar du Dem andra, förstår Du?

Så, har du förstått nu? Du är alltså i grunden en ond strukturellt diskriminerande narcissist som stigmatiserar allt och alla på din väg genom livet. Men nu är det dags att betala tillbaka, ty en värld utan strukturer är vad vi vill ha. En värld där alla människor känner alla andra exakt lika mycket och där fågelvirus, mördarbakterier, totalitära ideologier, brottslingar, och vi narcissister, lever sida vid sida med exakt samma rättigheter. En värld där rätt och fel inte existerar, en värld utan känslor, en värld utan vänskap, en värld utan frihet.

Va? Håller du inte med? Och? Det bryr vi oss inte om för då lagstiftar vi så att Ni sent omsider lär er. Du säger att vi då är diskriminerande? Det är möjligt, men vi har rätten, för vi är den svenska staten och vi styr och producerar ideologibaserad forskning som ger oss den rätten. Förstår du, vi producerar forskning som säger att vi har rätt, vilket ger oss rätt, förstår Du?

Här är några av våra dokument:

Bortom Vi och Dom
Demokrati på svenska
Mediernas Vi och Dom
Det blågula glashuset

Lästips : Wolfgang Bruno

Jag upptäckte en ny blogg häromdagen, skriven av Wolfgang Bruno. Mycket intressant läsning, såväl gällande de senaste händelserna i Muhammed-affären, som multikulturalismen och dess baksidor. Det finns för mycket där för att recensera här men kolla in där. Jag lovar att det är värt det!

En intressant och upplyftande spekulation är t ex att islamisterna överspelat sina kort i den senaste affären och väckt upp en kritisk massa av människor i Europa som börjat se vad som händer och inser faran i det hot mot västerländska värderingar och frihet som smyger sig på vår civilisation. Denna början till uppvaknande kan ha varit Europas räddning på sikt, men det återstår som sagt att se.

En bra start är att läsa Defeating defeatism – The end of the phony war och Multiculturalism – Tribalism recycled. Enjoy!

Islam Comic Book är tystad!

Med stor besvikelse läste jag just att Abdullah Aziz som ligger bakom serieboken "Islam Comic Book", även kallad "Muhammed's Believe It or Else", blivit tvingad att dra sig tillbaka p g a multipla dödshot. Det trista mönstret går igen, extremister som med hot om våld tillåts styra över den västerländska yttrandefriheten. Här är Aziz sista? meddelande till sina läsare:

Greetings,

It is with great regret that I must go into hiding.

This is a result of the multiple death threats I have received for my comic book, which depicts the truth about the teachings of the prophet Mohammed. I am earnestly confused about this matter. I have spoken honestly and truthfully about Islam and its teachings. All quotes in the comic book are directly from the Qu'ran and the agreed Hadiths.

Why does a religion of peace seek to kill me for being honest? What do they have to hide?

I hope to return when I am free to speak once again.

Abdullah Aziz
(Author or the World Renowned Comic Book, "Mohammed's Believe It or Else!"

Läs mer på Infidel Bloggers Alliance. Fortfarande finns en kopia av boken att läsa på Faith Freedom, där man även kan beställa boken. Sprid detta till alla!

Sverige vs Danmark ur ett integrationsperspektiv

En intressant iakttagelse man kunnat göra när det gäller många svenska politikers samt svensk medias förhållningssätt till Muhammed-affären är det sätt som Danmark utmålats som ett extremt främlingsfientligt och islamofobiskt land. Detta till skillnad från Sverige som självklart framställs som godheten själv på jorden och toleransens högborg. Några exempel är t ex Göran Perssons kritik mot Anders Fogh Rasmussens hantering av konflikten samt ett antal tidningsartiklar i främst svensk vänstermedia, t ex Olle Svennings hårt vinklade artiklar i ämnet och Jan Guillous lågvattenmärke i Aftonbladet.

En avsikt med den här smutskastningen är sannolikt att påverka svenska folket till att verkligen tycka illa om Danmark och den politik som förs där gällande invandring och integration. Man vill att vi svenskar genom demoniseringen av Danmark istället ska svälja de svenska politikernas väg att försöka lösa de integrationsproblem av utomeuropeiska invandrare som de senaste åren blivit alltför uppenbara, såväl i Sverige, Danmark, som övriga Europa. Den stora skillnaden är nämligen att i Sverige har politikerna till stor del börjat överge tankarna på integrering av invandrare till det svenska majoritetssamhällets normer, för att istället se det som att det är de infödda svenskarna själva som är problemet och som behöver förändras. Vi svenskar är ett rasistiskt folk som behöver undervisas i ämnet och framför allt ska vi hållas undan från påverkan av ännu mer rasistiska folk som t ex danskarna, tycks alltmer vara politikers och medias inställning till situationen.

Ett mycket tydligt exempel på denna svenska politik som bör belysas än en gång är det sätt som Mona Sahlin och den svenska regeringen när det begav sig för ett par år sedan gjorde en direkt styrning av den statliga utredningen om ”Makt, integration, och strukturell diskriminering”, till en inriktning som passade in med deras egen politik på området. Detta politiska övergrepp gjordes trots omfattande protester från en mycket stor del av den svenska forskningseliten inom området (originalartikel ej längre på nätet). Men genom det ”geniala” och alltmer uttjatade draget att referera till de svenska forskarna som rasistiska så kunde man självklart motivera riktigheten i sitt agerande som innebar att man gav ansvaret för utredningen till den i ämnet mycket partiske Masoud Kamali. Resultaten av den här utredningen som börjat publiceras under det senaste året är inte någon uppmuntrande läsning för dem som vill åstadkomma integration. Istället är grundtankarna till största delen inriktade på särbehandling av olika samhällsgrupper, avståndstagande från forskning inom området, samt utplånande av svensk kultur och västerländska värderingar. Allt detta under upprepade beskrivningar av svenskar som narcissistiska självförhärligande individer utövande sin rasism var de än uppträder. Rapporterna är för övrigt uppbyggda på mycket tvivelaktiga vetenskapliga grunder, vilket jag tänkt återkomma till i ett senare inlägg.

Men hur är det egentligen, är vi svenskar så rasistiska och intoleranta? Och är danskarna verkligen så främlingsfientliga som svenska politiker och i synnerhet vänstern vill framhäva? Nja, låt oss börja med att ta en titt på Danmarks s k inpyrda främlingsfientlighet genom att studera siffror från den oberoende forskningsorganisationen Center for Global Development, som verkar för att reducera global fattigdom och ojämlikhet. De har tagit fram ett s k ”Commitment to Development Index” (CDI) som väger samman ett antal viktiga parametrar för att mäta olika rika länders arbete med att reducera global fattigdom och ojämlikhet. Ett intressant resultat som självgoda svenska politiker och vänsterskribenter borde ta till sig är att Danmark rankas som bäst av alla länder i undersökningen för tredje året i rad nu (Sverige rankades som tredje bäst år 2005). Lite mer ödmjukhet inför vår rödvita ”rasistiska” granne kanske vore på sin plats i fortsättningen från våra politiker. Det känns nämligen lite svårt att motivera beteckningen av vårt grannland som Europas klart mest främlingsfientliga, med sådana här oberoende undersökningar i beaktande.




En annan intressant världsomfattande undersökning är World Values Survey (WVS) som undersöker sociokulturella och politiska förändringar sedan över 20 år tillbaka. Undersökningen bedrivs av ett nätverk av forskare vid ledande universitet över hela världen. Man kartlägger en mängd olika värderingar och kulturella faktorer bland människor, samt undersöker dessas koppling till demokrati och mänskliga rättigheter i respektive länder. Utan att gå in alltför djupt på resultaten så kan man snabbt konstatera att Sverige är det land som utmärker sig mest när det gäller sekulära värden samt grundläggande förutsättningar för demokrati, mänskliga rättigheter, och tolerans för andra grupper. Andra länder som liknar Sverige i mycket är Norge, Danmark, och Nederländerna.




Intressant är att i ljuset av denna undersökning försöka att sätta in de organisationer och den statliga integrationsutredningen som försöker framställa den inhemska svenska befolkningen som rasistisk och strukturellt diskriminerande. En mer utmanande förklaring för dessa kulturrelativister är nämligen att de diskriminerande strukturer som ”kvasiforskare” med ljus och lykta söker efter i det svenska samhället inte är något annat än just den kulturskillnad mellan olika befolkningar som uttrycks i WVS-undersökningarna och kartan ovan. Detta synsätt kan också stärkas utgående från diverse statistik som visar att invandrare från närliggande kulturer mycket enklare integreras i majoritetssamhället.

Utgående från den synvinkeln kan man med ett ganska enkelt pedagogiskt grepp försöka förklara skillnaderna i svenska och danska politikers syn på integrationspolitik. Danmark väljer att hålla fast vid sina ursprungliga normer och kultur samt strävar efter att integrera sina invandrare till detta. Sverige, å andra sidan, väljer i högre utsträckning att överge sitt ursprung och de värderingar som gjort Sverige till världsledande när det gäller förutsättningar för demokrati, självförverkligande, jämlikhet, och sekularism. Detta är en väg som kan tyckas farlig att vandra då det utifrån de resultat som presenteras i den WVS-anslutna boken ”Modernization, Cultural Change, and Democracy” också innebär en vandring i riktning bort från de grundläggande värderingar som ytterst ligger till grund för demokratin och friheten självt.

Så avslutningsvis kan man ställa sig frågan om inte det svenska folket själva borde tillåtas större insikt i dessa samband, istället för att som nu förledas att följa en osäker väg in i normlös multikulturell dimma. Allt detta dolt bakom flitigt använda ord som respekt och tolerans, samt med ständiga hot om att bli kallade för främlingsfientliga vid minsta antydan till att överskrida det tabu som det innebär att ställa krav på invandrares anpassning till majoritetssamhället. Vakna Sverige!

Tillsammans står vi inför den nya totalitarismen

Då var det dags att starta upp den här bloggen. Och vad är bättre att börja med än en svensk översättning av det manifest mot totalitarism och islamism som publicerades i Jyllands-Posten idag. Manifestet är undertecknat av 12 stycken kända förespråkare för muslimsk frigörelse från radikal islam. Då jag tycker att det är mycket viktigt att svenskar i större utsträckning blir medvetna i ämnet och ingen svensk tidning ännu publicerat manifestet i sin helhet, så har jag gjort en egen översättning. Sprid gärna texten vidare för att fler ska få upp ögonen för en annan bild än den som oftast ges av svensk media. Till svenska moderata muslimer som läser detta, så vill jag bara klargöra att manifestet inte är riktat mot er, utan emot de radikala krafter som verkar i er religions namn. Här är manifestet, med reservation för min översättning:


MANIFEST: Tillsammans står vi inför den nya totalitarismen

Efter att ha besegrat fascism, nazism, och stalinism, så står nu världen inför ett nytt totalitärt globalt hot: Islamism.

Vi, författare, journalister, och intellektuella, uppmanar till motstånd mot religiös totalitarism och för främjande av frihet, lika möjligheter, och sekulära värden för alla.

De nyliga händelserna efter publiceringen av teckningar av Muhammed i europeiska tidningar har avslöjat nödvändigheten av en kamp för dessa universella värderingar. Denna kamp kommer inte att vinnas med vapen, utan på det ideologiska fältet. Det är inte en civilisationernas kamp och inte heller en uppgörelse mellan Väst och Öst som vi ser, utan en global kamp som ställer demokrater och teokrater mot varandra.

Som alla totalitära ideologier, så är Islamism närd genom rädsla och frustration. Hatpredikarna utnyttjar dessa känslor för att forma bataljoner avsedda för att påtvinga en frihetsbekämpande och ojämlik värld. Men vi uttalar oss klart och fast: ingenting, inte ens förtvivlan, rättfärdigar valet av obskurantism, totalitarism och hat. Islamism är en reaktionär ideologi som dödar jämlikhet, frihet och sekularism, överallt där den existerar. Dess framgång kan enbart leda till världsherravälde: mäns dominans över kvinnor, islamisternas dominans över alla andra. För att motsätta oss detta, så måste vi försäkra universella rättigheter till förtryckta och diskriminerade människor.

Vi förkastar ”kulturell relativism”, vilken innebär ett accepterande av att män och kvinnor inom muslimsk kultur skall vara berövade rätten till jämlikhet, frihet och sekulära värden, rättfärdigat utifrån respekt för kulturer och traditioner. Vi vägrar att avsäga oss vårt kritiska tänkande av rädsla för att anklagas för ”Islamofobi”, ett olyckligt koncept som förväxlar kritik av Islam som religion med stigmatisering av dess anhängare.

Vi talar för universalitet av uttrycksfriheten, så att kritiskt tänkande kan utövas på alla kontinenter, mot alla former av missförhållanden och dogmer.

Vi vädjar till demokrater och frihetsandan i alla länder att detta sekel skall bli ett av Upplysning, och inte obskurantism.


Ayaan Hirsi Ali
Chahla Chafiq
Caroline Fourest
Bernard-Henri Lévy
Irshad Manji
Mehdi Mozaffari
Maryam Namazie
Taslima Nasreen
Salman Rushdie
Antoine Sfeir
Philippe Val
Ibn Warraq